jennakvlog.blogg.se

Det här är en novell jag har skrivit. De som känner mig kanske vet vad jag menar med denna novell..

 

 

Jag vet egentligen inte vad som hände. Det enda jag kände var en smäll rakt i huvudet med något väldigt tungt och något vasst som träffade mig mellan revbenen och nu ligger jag här på den iskalla marken alldeles livlös mitt i natten. Jag försöker röra på mig men det värker för mycket i kroppen. Hela kroppen dunkar och svider men mest värker det i huvudet. Jag kan inte beskriva hur mycket det värker för den känslan går helt enkelt inte att beskriva. Jag har ingen aning hur länge jag har legat här på marken. Det känns som flera dagar men jag kan nästan slå vad om att det högst har gått en timme. Hag försöker desperat hitta min mobil. Efter ungefär fem minuters stressande kommer jag ihåg att jag lämnade den hemma på köksbordet. Det ångrar jag djupt nu. Nu värker det mer i kroppen än vad det gjorde tidigare. Kanske bäst bara att jag ligger still. Det är väldigt svårt att andas och jag kämpar för varje andetag jag tar. De kalla svettdropparna rinner ner längs med ansiktet. Det blir svårare och svårare att andas. Det hörs ett hemskt ljud varje gång jag tar ett andetag. Jag skulle helst vilja sluta andas just nu. Jag har hört många berättelser och sett många filmer men aldrig har jag tänkt at det här skulle hända mig. Jag hör ett svagt ljud någon meter ifrån mig. Jag tänker inte desto mer på den saken och tittar lite åt min högra sida. Jag ser en liten flicka som ser väldigt bekant ut men det är svårt att se vem det är för det är så mörkt ute. Genast när hon har kommit fram till mig sätter hon sig ner vid mig. Hon tittar besviket rakt in i mina ögon och säger med ett svagt pipande ljud tillika som hon gråter:

"Snälla pappa lämna mig inte"

Det är då jag tar mitt sista andetag. Jag önskar att jag hade hunnit berätta för henne hur mycket jag älskade henne som min dotter, min enda dotter.

 

"Snälla pappa lämna mig inte"

Det var de sista orden jag sade till min pappa. Det är ett år sedan. Men jag tänker på det fortfarande varje dag. Jag saknar honom så sjukt mycket. Han var den enda jag hade i mitt liv och nu var han också borta. Hur kunde han göra så. Bara ta livet av sig. Jag sitter på mitt rum och tänker. Jag kommer fortfarande ihåg hur han låg där på den iskalla marken. Jag önskar att jag aldrig hade gåt och letat efter honom. Men han kom ju aldrig hem. Jag var ju tvungen. Det var för hemsk syn att se honom ligga på den iskalla marken nästan livlös. Jag hoppas han hörde det jag sade. Jag önskar han visste att jag älskade honom fastän jag inte visade det så mycket. Men det är ju inte mitt fel att jag inte kan visa mina känslor. Men han kunde ju inte bara gå och ta livet av sig. Det är mycket man inte förstår i livet. Tårarna börjar rinna. Tänk om han aldrig brydde sig om mig? Nej, så kunde det inte vara. Han måste ha brytt sig lite, bara lite. Det bästa sättet skulle kanske bara vara att ta livet av sig. Göra lika som han gjorde.

Senare på kvällen går jag ner till köket. Jag går sakta och tyst förbi vakterna som alltid står utanför köket. När jag kommer in till köket hämtar jag min kniv bakom kylskåpet där jag gömde den tidigare idag från lunchen. Den är inte så vass men den får väl duga. Det enda som snurrar i huvudet på mig är att jag snar får vara på samma ställe som min pappa. Snart får jag krama om honom och vara med honom förevigt. Nu står jag på stranden. Fötterna är iskalla. Nu är jag redo. Jag känner ett litet stick i armen och ser att det är en lång nål som någon har stuckit i min arm. Jag hinner inte tänka på det desto mer utan det börjar direkt svartna för ögonen.

Det dunkar i huvudet. Jag har den värsta huvudvärken jag någonsin har haft. Kan inte människor tala lite tystare. En man och en kvinna står utanför mitt rum och diskuterar. Jag stiger upp ur min säng och är på väg att gå och säga att de ska tala lite tystare men då hör jag att de talar om mig.

"Vad ska vi göra med henne?"

"Hon är nog en av de svåraste patienter vi har haft på flera år"

"Hon kan ju inte hålla på och smita ut varje kväll"

"Men hon lever i en dröm. Hon vet inte själv vad hon gör. Hon kommer inte heller ihåg vad hon har gjort som du har märkt. Det finns inget vi kan göra"

Nej, de kan inte ha talat om mig. Men de sa ju mitt namn. Cecilia Winter. Men det finns kanske andra här som heter Cecilia Winter. Eller var befinner jag mig? Och vad har jag gjort? Jag har ju legat här på mitt rum hela natten. För många frågor. Jag smiter ut ur rummet och jag kommer ut i en gång. I gången finns det många dörrar med rum, I varje rum bor det någon. Jag vill hem. Hem till min pappa. Jag hör inte hemma här. Jag börjar springa. Jag kommer fram till en stor spegel som täcker nästan hela väggen. Men i spegeln ser jag inte mig. Det där är inte jag. En flicka med svart trassligt hår. Hon är väldigt blek med skrapsår i ansiktet. Hennes naglar är väldigt korta och täckta med lite blod och de har antagligen gjort skrapsåren. Hon är klädd i en vit smutsig klänning som ser nästan grå ut. Det där är inte jag. Det kan inte vara det. Jag står bara och glor på mig själv. Tårarna börjar rinna. Vad har hänt? En man kommer fram till mig och lägger handen på min axel. Han säger att det är okej. Han är här nu. Han liknar otroligt mycket min pappa. Är det han? Ja, det måste nog vara han! Jag kramar genast om honom så hårt jag kan. Jag kan inte sluta gråta. Det här är för bra. Nej vänta, pappa doftar inte så här. Pappa doftar mycket godare. Det är inte han.

 

"Det är okej. Jag är här nu"

Det känns hemskt att lura en liten flicka som hon. Men det är ju mitt jobb. Jag kan inte göra något annat. Hon gråter väldigt mycket nu. Men jag tror hon gråter av glädje. Nu sticker det riktigt till i bröstet. Jag trodde först att det var för dåligt samvete men nu känner jag att det sticker nog lite hårdare än det. Det blir svårare och svårare att andas och till sist hålls jag inte längre och stå. Jag lägger mer mig på marken och tittar på flickan lite smått. Hon tittar rakt in i mina ögon och det är plötsligt alldeles svarta. Hon säger med en underligt skarp röst:

Det var den mest obehagliga känsla jag har haft i hela mitt liv. Genast efter den meningen börjar hela min kropp sticka och jag skäms hemskt mycket över det jag gjorde. Jag ser fortfarande på flickan men hon har redan börjat gå bort från mig. Jag försöker röra på mig men det går helt enkelt inte. Jag kan inte röra en enda muskel i hela kroppen. Hon går sakta mot sitt eget rum. Vad kommer hända med mig nu? Inte kan jag ligga här resten av mitt liv. Hon svänger snabbt om sig och tittar rakt in i mina ögon igen. De är så obehagligt svarta. Jag försöker att inte titta i dem men det går inte. Jag kan inte röra på mig. Jag kan inte sluta ögonen heller. Hon säger till mig de sista orden:

Det svartnar direkt för ögonen. Jag skäms. Jag känner det i hela kroppen och det känns som det aldrig skulle sluta. Det är hundra gånger värre än som det är när man vanligtvis skäms. Plötsligt känner jag inget mer. Det var inte så här jag ville dö.